Jag besökte ett gymnasium i dag. En kollegas dotter hade modevisning. Det var en rolig och samtidigt olustig känsla. Att bara känna stämningen och se dem!? De äger ju stället där de går. Samtidigt som minsta lilla kan krossa dem i spillror. Först ville jag säga att jag är så FÖRBANNAT glad att jag inte behöver gå igenom det där igen. Och det menar jag. Men ändå. Det var en fascinerande tid. Så mycket som rörde sig i tankarna. Det snurrade i skallen. Som om man precis lärt sig förmågan och övningstänkte och övningskände dygnet runt. Just då trodde man att man visste allt, att man var på toppen av sitt medvetande. Ofta var det jobbigt och läskigt. Men också häftigt. Jag kan sakna de där hisnande känslorna. För nä. De råkar jag sällan ut för nuförtiden. Mest är det skönt att slippa. Faktiskt.
Varför är det inte likadant längre? Det känns som om man har ett luddig filt på alla sina känslor. Min värld går inte i tusen bitar om det inte är den där snygga tunnelbaneföraren som kör tåget. Eller för att skorna jag velat ha inte finns kvar. Eller för att jag missade festen där ALLA var. Kanske för att jag i dag vet att jag överlever. Det går fler tåg. Man kan gå i trasiga skor. Och hela livet är inte en fest.
Men själva modevisningen var fin. De hade varit så kreativa. Och de var så modiga.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar